...fick sig idag ett äventyr. En av Moo’s gamla vänninor åt lunch med oss idag och hade med sig sin lilla hund Oskar. Han var till en början livrädd men samtidigt nyfiken när han hälsade på de fyra ivriga labradorerna. Hon berättade hur han aldrig kommer ut ordentligt och därför är ganska skygg för allt nytt.
Eftersom Oskars ägare är till åren och ganska rörelsehindrad så blir han endast promenerad i ett kort koppel i stadsområdet där de bor. När jag skulle ut med de andra hundarna på deras dagliga eftermiddagspromenad så frågade hon därför om jag inte också kunde passa på att rasta honom samtidigt.
Visserligen fick jag ta honom i koppel då han aldrig gick utan, men de andra hundarna var lösa som vanligt och har faktiskt lärt sig att lyssna på mig ganska bra nu. Jag lät honom ändå få så mycket lina som möjligt och gick med snabba steg så att han fick springa med de andra hundarna.
Och så lycklig han blev! Han darrade av upphetsning åt allt det härligt nya. Högt gräs på fälten, lera och vattenpölar, den ångande gödselstacken, gräsänder och en häst! (Vi går alltid igenom hagarna på vägen tillbaka och han förstod nog inte riktigt vad det var konstigt enormt djur som dessutom inte sprang iväg när han skällde på det). Underbart hur lycka för vissa är att få springa runt och nosa och kissa på allt som kommer i ens väg.
Inser hur lyckligt lottade hundarna här är som har alla dessa ytor att springa fritt på närhelst de vill. Fick iallafall ge lille Oskar ett äventyr att minnas ett bra tag framöver.
Kommentera