Flygningen var tyvärr inte särskilt angenäm. Inte för att ett elva timmar långt flyg direkt efter ett annat flyg brukar ha förutsättningen att vara det, men den här var verkligen inte kul.
Hade någon lugnade tanke kring att bytet i Heathrow skulle vara jätteenkelt och gå snabbt, så smidigt att jag skulle ha massa dötid för mina behov.
Men så har jag ju heller aldrig varit på Heathrow. En extra säkerhetskontroll gjorde att jag blev av med vattenflaskan (som nybörjaren jag sparat på för "den kan ju va bra att ha". Jag var tvungen att i all stress köpa en och insåg att kassorna bytts ut mot digitala robotar med urbrittisk dialekt. Underligt nog trasslade jag mig ur den, ner i en tunnelbanetransfer och fick springa till gaten som redan hade boardat då planet plötsligt bestämt sig för att åka tidigare.
Höjdpunkten var väl sällskapet, bredvid mig satt en äldre dam påväg hem som ivrigt ville prata om allt mellan himmel och jord. Hon erbjöd mig att ringa henne om jag fick några problem på resan och verkade redo att gå längre än så om jag inte redan hade boende. Visade henne hur man viker lotusar av servetter och vi hade kul fram tills jag började må illa. Då blev hon mest bekymrad. Var illa tvungen att klättra mig över henne varje gång jag skulle spy så jag förstår varför. Vi skiljdes åt vid visumkontrollen då hon inte behövde något och jag hann inte ens tacka henne för att hon stod ut med mig.
Att kliva av det där planet var den största lättnaden hittills. Köade mig plågsamt långsamt igenom tullen, slängde upp min stora väska på ryggen och kände så sliten och ynklig som man bara kan göra när man mår skit och allt är upp till en själv.
Möttes av ett hav av skyltar i ankomsthallen och tappade modet igen när jag plötsligt hörde någon ropa mitt eget namn.
Jag var inte ensam längre! Arry var imponerad över hur lite packning jag hade med mig "för att vara svensk" och presenterade mig för begreppet African Time. Efter att vi lämnat mina väskor i bilen skulle vi nämligen hämta upp en till person från Österrike.
"Her flight arrived right now, so she will be here any minute."
Det spelade väl ingen roll att nämna hur det tog mig nästan en timme att ta sig igenom och ut, men vi fördrev tiden genom att gissa var alla kom ifrån. Sedan tipsade han mig om andra länder i Afrika som är trevliga och vilka som inte är det.
Men tillslut betalade allt tålamod äntligen av sig, Alexandra hittade oss och vi kunde ge oss av till vårt nya ställe.
I skrivande stund har vi gjort oss bekväma, tagit en promenad med Arry till ett köpcentrum och beskådat de vackra lila träden som finns överallt såhär års. Enligt honom kallas de jakaranda och ger området Pretoria (som vi bor i) ett signum som den lila staden.
Kommentera