Charlize är Shannons egna sto. Hon var hennes tävlingshäst tills hon blev skadad och Shannons högsta önskan var att få ett föl av henne. Eftersom båda sedan igår var gravida ihop så var glädjen stor. 

Så länge jag har varit här har hon varit så pass dräktig att fölet kunde komma vilken dag som helst. Vi hade till och med en lista i klubbhuset där alla kunde gissa vilket datum det skulle bli. Blev det en hingst ville Shannon att han skulle heta Charlize’s Secret och om det blev ett sto Charlize’s Angel.

Igår kväll begav vi oss ut på game drive. Shannon hade tagit med sig cider och öl för att fira av oss tre som skulle åka hem följande dag. Tillsammans satt vi allihopa på en förstelnad termitstack och drack och hade det riktigt trevligt. Shannon hade en app i mobilen som övervakade Charlizes box och hon ville visa hur den fungerade för oss när vi plötsligt såg på skärmen hur stoets vatten gick.

På en sekund var alla kvällens planer som bortblåsta. Allihopa kastade sig in i bilen och Shannon förde safaribilen framåt i den tuffa terrängen som om den vore en racerbil. Hastighetsgränsen i reservatet är 20 km/h men jag tror att vi passerade den trefaldigt. En gång fick vi tvärstanna för en hjord elefanter med ett annat förvånat safarifölje. Shannon gasade förbi dem och skrek "I’m sorry I’m sorry, but my horse is giving birth!"

Egentligen var det inte tänkt att vi skulle få följa med till fölningen, men Shannon hade ingen tanke på att stanna. Istället klamrade vi oss fast så gått det gick i svängarna och såg samtidigt på skärmen hur Charlize la sig ned.  Traci och en veterinär var redan där när vi sladdade in på stallplanen. Några av oss blev tilldelade uppgifter men tillsagda att hålla oss i utkanten för att inte störa. 

Veterinären kände ganska så direkt att allt inte var som det skulle. Fölet låg fel och hon började den mödosamma processen att försöka vända det. Vi hjälpte till att lysa och när bakbenen tillslut var ute hämtade vi grimskaft och knöt runt dem. Tillsammans med Charlizes värkar lyckades vi efter ett tag dra ut fölet, och alla andades ut för ett ögonblick.  Det var först när vi såg det lilla stofölet som vi förstod att situationen var mycket värre än vi någonsin kunnat ana. Nacken var böjd bakåt och huvudet hade en konstig och liksom sned form. Dessutom andades hon inte.  

Gång på gång gav veterinären hjärtmassage och konstgjord andning, vi försökte gnugga henne med handdukar och tillslut skaka henne i förtvivlan. Efter vad som kändes som en evighet skakade veterinären på huvudet. Hon var död. 

Det tog ett bra tag innan vi tog in vad som hänt. Shannon och Traci var förstås bortom sig av förtvivlan, så det blev upp till några av oss volontärer att försöka hantera allting. Veterinären tvättade rent Charlize och vi lät henne se fölet för första gången. Man kunde se på henne att hon visste att fölet inte levde och vid det laget tror jag att alla grät. Veterinären sa att fölet nog varit dött ett tag pågrund av sina missbildningar och att hon fått för mycket vätska kring hjärnan. Det fanns ingenting någon kunde göra. 

Tillslut vände Traci bort Charlize medan jag och en annan tjej bar bort den blodiga kroppen. Hon var fortfarande lite varm även fast hon börjat stelna. Jag höll hennes sneda huvud i mitt knä medan vi packade in henne i svarta plastpåsar. Hon var fux som sin mamma med strumpor och en vit liten strimbläs som räckte ända ner på mulen. Så otroligt vacker.

När veterinären åkt ville Traci köra tillbaka oss till lägret, men resterna av livmoderkakan hade inte kommit ut ännu och ingen av oss ville lämna Shannon ensam i stallet.  Under en mycket sorgsen tystnad gjorde vi te och väntade i klubbhuset. Jag fick skrubba rejält för att lösa upp blodet på mina händer och underarmar. Shannon tog ner listan med datumgissningarna från vägen och stängde sedan in sig på kontoret.

Jag har alltid haft som dröm att någon gång få se ett föl födas. Aldrig hade jag kunnat tänka mig att det skulle bli såhär. Jag frös så jag skakade hela vägen hem och kunde sedan knappt sova alls trots att det var långt efter midnatt. Istället packade jag ihop mina saker inför avfärden idag och skrev det här. Shannon sa på vägen hem att det var bra att fölet aldrig fått leva då det förmodligen bara hade plågats. Charlize verkade någorlunda lugn när vi lämnade henne och Shannon har beslutat att aldrig försöka ta föl på henne igen.

Så vila nu i frid, Charlize’s Angel. Jag tror knappast att någon av oss kommer att glömma dig. ❤️


Kommentera

Publiceras ej