mariaulfsdotter.blogg.se

Detta inlägg kanske kommer lite sent, men blev nyligen uppmuntrad att aningen mer prydligt knyta ihop innehållet på den här bloggen. Ville inte heller avsluta denna resa med ett så pass sorgligt inlägg som det senaste.  

Som de flesta vet så åkte jag hem tidigare än planerat. Även fast jag fortfarande kan konstatera att detta var ett bra beslut så ska ingen tro att jag hade det dåligt. Det var ett fantastiskt spännande, men också väldigt intensivt äventyr. Nu har jag tillfälle att njuta över den svenska kylan ett litet tag innan det bär av igen.  

Hemresan var även den äventyrlig. Blev avsläppt på busstationen i Hoedspruit av en anställd och åkte sedan den fem timmar långa färden över bergen till Johannesburg. Det var lite mer folk i bussen nu än förra gången. Den enda tjejen i min ålder utmärkte sig särkilt då hon bar runt på ett gosedjur av en snögubbe lika stort som halva sig själv. Hon klev på sist och berättade glatt för de som glodde att hon inte kunde resa någonstans utan den. Vi satt båda längst bak och pratade hela vägen. Marie, som hon hette, var från Danmark och hade vänner i stan. Hon skulle nu tillbaka till skolan då hon inte gått ut gymnasiet ännu. 

När vi klev av på bussterminalen i Johannesburg kändes allt plötsligt mycket mer förvirrande än jag mindes det. Men Marie lät sig inte avskräckas. Hon tog sin rosa resväska med ena handen och snögubben med den andra och gick raskt mot en av de minst fem olika ingångarna. De andra var för inrikesflyg, sa hon, och antog att jag inte skulle till Kapstaden. 

Faktiskt så skulle vi på samma flyg till Heathrow. Därför checkade vi in ihop. Damen vid incheckningsdisken gav oss biljetterna och nickade menande mot Marie.  "Du har en mittenplats tyvärr, så lycka till med att sova. Din är inte specificerad," sa hon till mig, men försäkrade mig om att jag skulle få min plats vid gaten.   Just då tänkte jag inte det som ett problem utan fördrev tiden med Marie i affärerna. Det var först vid påstigningen som det blev ett problem. För tydligen var det så att jag inte kunde få min plats. Faktiskt så fanns det inga platser kvar i ekonomiklass alls överhuvudtaget. 

När de bad mig att vänta vid sidan medan varenda passagerare klev på så hann jag sjunka genom jorden minst trefaldigt. Marie kom självklart igenom snabbt men väntade lojalt vid min sida vilket jag var mycket tacksam för. Efter vad som kändes som en evigheternas evighet kom en mycket munter flygplatsanställd fram till mig med en ny biljett. Han nämnde någonting om en ledig plats i business class och ville sedan ha en high five innan Marie drog iväg mig och vi båda sprang genom tunneln till planet. Gick till vad jag tyckte såg aningen finare ut än ekonomi och letade efter sittplatsen. Numret på min biljett fanns ingenstans. Tillslut frågade jag en flygvärdinna som undrade vad sjutton jag gjorde i ekonomiklassen med alla andra budgetpassagerare. Istället tog hon mig nästan längst fram i planet där sätena inte var placerade i rader utan i egna privata bås där ingen behövde sitta bredvid någon. I förvirring satte jag mig ner i den enorma stolen med en uppfällbar fotpall och en egen förvaringsbyrå. Någon gav mig en meny och bad mig fylla i en blankett om när jag ville bli väckt och vilken frukost jag ville ha. En annan gav mig ett glas champagne och en stor väska med filtar och en necessär.  

Förmodligen var det spänningen som släppte, men jag kunde knappt hålla mig för skratt åt det komiska i situationen. Här satt alltså jag, i skrynkliga reskläder med smutsiga stallskor tillsammans med kostymklädda gubbar som en efter en öppnade sina datorer och skärmade av sina bås.  Så fort vi lyft var det som om jag befann mig på en resturang. Jag åt trerättersmiddag med porslin på linneduk, såg en film och insåg att jag kunde kombinera fotpallen och sätet till en säng. När jag vaknande var det bara två timmar kvar till landning och jag hann äta en tjusig frukost innan jag plötsligt befann mig på Heathrow. Istället för att vänta fick vi gå av först av alla och jag var i nästa gate redan fem minuter senare. Flyget till Sverige kändes bra mycket längre efter den unika upplevelsen.

Nu känns mina upplevelser och minnen mest som en främmande dröm. Det är konstigt hur fort man vänjer sig vid någonting annat och plötsligt ser det hemvana som underligt.  Jag kan iallafall stolt konstatera att jag överlevde och njuta över allt det underbart bekväma i att vara hemma!